Jag saknar David och tiden i Kalmar. Tiden att bo med världens bästa killar. Tiden att vakna mitt på natten med två fulla pojkar som släpat hem något, ibland en kundvagn, ibland bara fulla å glada. Tiden att vakna till Guitar Hero, Tiden att bli väckt genom att någon bara glor på en genom fönstret (läskigt). Tiden att kolla på Cops mellan kl 18-19 och äta kvällsmat. Tiden då man vaknar av att Larry spelar döds hög musik som man får på hjärnan och inte vet varför. Tiden då Jimmy som bodde på andra våning hade enorma fester på vardagarna och spelade innebandy i trappuppgången. Tiden då man träffade psykolog-David med en pizza i handen och jag blev Lindas lillasyster. (Hur stor är sannolikheten att han bor i samma hus?) Tiden då man hade en källare fylld med skräp och sedan dumpa den i lämpliga soptunnor ;)
Varje gång jag åker till Kalmar brukar jag träffa David. Men nu bor han inte där längre, han bor i Köpenhamn. Det är rätt tråkigt. Dock så får man ta sig dit någon dag å säga hej. Jag hann dock träffa Jimmy i sommras, det var trevligt! Nu saknas bara David..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar